Författararkiv: Maria Ivarsson

7/8-2009: Vind!

07:52
Äntligen! I dag har det äntligen börjat blåsa. Nu ska det bli segling värd namnet. Dubbla seglingspass!

07:58
Väntar idag, och Sture ska guida bland blommor och djur. I dag är också sista gemensamma lägerdagen. Karlstad packar ihop i morgon förmiddag. Direkt efter lägerbåleti kväll seglar IF-hemseglarna iväg. Först ska de bara komma hem från seniorseglatsen, och Martin och Samuel ska komma hit.

10:50
Oscar och John hissade flaggan, och vi sjöng för Karlstad-Martin som fyller år i dag. Anders har blivit erbjuden solskyddskräm av flera i dag, efter gårdagens många kommentarer om hans röda nacke. Nu är scouterna ute på sjön och… Försöker segla. Vinden har mojnat igen tyvärr.

11:10
Brandförsvarets båt saktade just in vid en av våra trissjollar, och det är inte den första som kommer till ”undsättning”. Vi tränar att välta båtarna…

11:30
Vi öser, och öser, och öser, och… Ja, ni fattar.

6/8-2009: Första riktiga lägerdagen

08:44
Värmländsk språklektion: Byt ut alla o:n mot ö:n så klarar ni er rätt bra.

14:22
Vi leker sänka optimistjolle. Seniorerna fuskar nämligen vilt i kampen och glömmer allt vad väjningsregler och fair play heter. Vi på land har riktigt roligt.

16:16
Vi har nu avslutat femkampen om sex delar. De båda seniorpatrullerna delade på segern efter en blöt uppgörelse. Efter väntade belöningen (för alla) i form av bad i det gassande solskenet.

5/8-2009: Lägerstart

12.04
Nu rastar vi i Sjötorp och passar på att titta på kanalen och en slussning. Tre av scouterna ska ju själva passera här per båt i helgen.

12.06
Hej! Både Solen och IF:en skiner efter en morgons Skrubbande. Igår kväll följde vi med och kollade på Fyrar i 45 knop! Nu har vi precis Badat, jätte skönt men lite kallt.. Ha de!

16:21
Jakten på de försvunna sjoscouterna. En ledare och tre scouter har varit ute en längre stund. De andra, som har båtar på släp kom från till landbacken nästan samtidigt, men har ännu inte kommit ut. Samtliga ledare befinner sig i mobilskugga och är okontaktbara. Mystiken är lika tät som dimman när vi närmade oss Karlstad. IF-gänget har vi träffat däremot. Nu åter vi en mycket sen lunch som Massa, Karlstads ordförande, bjuder oss på.

20:40
Lägret är invigt av lägerchefen Massa, som berättade historien om Ingan som gick i kvav för längesedan. Alexander M berättar entusiastiskt att de hittat salamandrar på ön.

I september 1932 förliste motorfartyget Ingan av Lurö vid Tärnan, som ligger ett gott stycke söder ut från Skagens fyr på Hammarö. Fartyget kom från Lidköping med last av diamanter, guld och tändstickor. På natten ökade vinden till storm och brottsjöarna vräkte över ”Ingan” var vid däcklasten försköt sig och fartyget fick slagsida. När vattnet forsade ner i maskinrummet och stoppade motorn var fartyget redlöst och besättningen såg sig ingen annan råd än att gå i livbåten. Och det var i sista stund ty ögonblicket därefter gick ”Ingan” till botten. De hade bara rott några minuter när en kraftig brottssjö välte över livbåten och kantrade denne. Skepparen och de tre unga besättningsmännen hamnade allihop i vattnet och två av dem sjönk och var borta.Skepparen och hans son klamrade sig fast vid livbåten som då var vattenfylld, och hängde där i flera timmar då plötsligt sonen släppte taget och försvann i djupet även han. Men skepparen var starkare än de unga, han hängde kvar och drev så småningom i land på Fiskvikskäret där han, genomvåt och stelfrusen, fick övernatta. På morgonen lyckades han med sina sista krafter länsa livbåten delvis och drev sedan från skäret och i land på Sätersholmens fyr. Där fann Ullrik och hans mor honom liggande på stranden halvt medvetslös. De tog hand om honom och tinade upp honom och han blev nerbäddad och fick varmt att dricka och stark som han var så repade han sig snart efter de fasansfulla dygnen han upplevt sedan ”Ingan” gick i kvav. De tre omkomna besättningsmännen återfanns aldrig. Vänern tog dem och behöll dem. Tändstickslådorna från Ingan drev i land på fyrholmen och slogs sönder och det låg som drivor av tändstickor på södra sidan av Holmen.

22:37
Vi har samlats till lägrets första lägerbål med många sånger. Det enda som stör idyllen är de miljoner mygg som finns på ön. Myggmedel tycks ha försvunnit från vår packlista.:-x

Nässjö-ledare till sjöss

Ledarna Chrille, Louise och Henric begav sig på söndagsmorgonen den 26 augusti till Jönköping. Där väntade sjöscouten Anders L för att segla ut på Vättern med oss. Vi började med att göra iordning segelbåten, lägga in all mat och ta på flytvästar. Sedan började Anders den svåra delen med att lära oss om hur man seglade. Han gick igenom de mest betydelsefulla delarna på båten medan vi sakta rörde oss ut på sjön. Vi lärde oss att se på vattnet om det fanns starka vindar framför oss och hur man skulle manövrera båten när det blev lite gungigt. Vi åkte i några timmar tills vi kom fram till Domsand utanför Bankeryd. Där stannade vi och lagade lunch på stormkök. Efter en liten vandring i hamnen så började vi vår resa hemmåt. Denna gång satt vi tre nässjö-ledare och såg på när Anders styrde båten. Lite ironiskt nog gick hemfärden snabbare då… Vi var tillbaka i land i Jönköping vid 16-tiden på eftermiddagen, med en erfarenhet rikare. Det är inte var dag som man får vara med och segla i regn, sol och blåst. Roligt var det trots allt :)”

”Vi hade verkligen jättetrevligt på sjön. Det var nog fan det roligaste jag gjort på länge. Vi hade väl inte jättetur med vädret förstås men det var inge sura miner ändå… Tack för att man fick följa med….”

På en våg av nostalgi


Foto: Maria Ivarsson m.fl.  Made with Slideshow Embed Tool 

Efter över femtio års lång och trogen tjänst i jönköpings Sjöscoutkår har scoutsnipan ”Vita frun” pensionerats som skolbåt. Hon kommer dock att hamna i goda händer. Ett gäng före detta sjöscouter har köpt båten och beslutat sig för att rusta upp henne i originalskick igen.  

Träbåtar blir allt mer ovanliga inom sjöscoutkårerna, bara ett fåtal scoutsnipor finns kvar.
– Alla har gjort sig av med träbåtarna för att det är så mycket arbete, säger Stefan Hansson, en av de tre forna scouter som tagit på sig uppgiften att föra träbåtsarvet vidare.  

Kvällen har just gjort entré och Vättern har stillat sig till ro. Sydosten viskar svagt om en lugn seglats för juniorscouterna i Jönköpings sjöscoutkår. Ledarna fördelar besättningarna medan flytvästarna justeras. När seglen sakta
fylls ligger Blå Jungfrun, scoutsnipa 34, kvar i hamnen. Ett unisont nej från juniorscouterna gör att hon inte blir löst från sin förtöjning.
 Örjan Hellqvist och Erik Grune  

I Domsand sex sjömil bort ligger Vita Frun, scoutsnipa 4. Den här sommaren har hon räddats från snipaskjulets inre, glömskans kyrkogård. Nostalgin är drivkraften för de tre männen på bryggan. De tillhör olika scoutgenerationer, men binds samman av minnen om forna seglatser och frusna fingrar runt en sandpapperskloss kylslagna vårrustningsdagar.
– Det är så att det klappar ett sjöscouthjärta, och det är vi inte ensamma om. Sniporna är grunden i sjöscoutkåren, de har varit ryggraden i sjöscouterna under alla dessa år, säger Örjan Hellqvist.  

Erik Grune öser snipan i sällskap med sonen Hampus. Rutinen finns där. De som såg sjösättningen hävdar bestämt att det var en som styrde, en som rodde och två som öste. Efter hand var de tre som slet med öskaren, medan Vätterns bruna vatten strömmade in genom de upptorkade friborden. Nu har sprickorna svällt igen, båten är riggad och premiärturen gjord. I vinter ska Vita Frun gås igenom och en renoveringsplan tas fram. Någon gång på 80-talet gjordes en stor upprustning av de båda båtarna. Knäckta spant byttes, det dukade fördäcket ersattes av ett nåtat däck av oregon pine. Nu har Vita Frun blivit lätt bedagad igen.
– Men det är ek, och det ger sig inte i första taget. Titta på Vasaskeppet, säger Örjan Hellqvist.

 Stefan Hansson

Dagens Vita Frun har Bermudarigg med fock, storsegel och bom. I original hade hon spririgg med toppsegel. Om hon kommer att återfå den är oklart, det ligger tvekan i svaret. En spririgg är mer svårseglad eftersom seglen släpper vind mycket lättare. Och varje sjöman vet att segla, det är som att stå i duschen och riva sönder tusenlappar.
– Det kostar en slant med segel, konstaterar Stefan Hansson. En ny mast måste också finansieras eftersom det är osäkert om den ursprungliga finns kvar. Tycker de egentligen att sjöscouterna gör rätt, som säljer sitt träbåtsarv?
Svaret kräver sin diplomati, det inser de, särskilt som den som ställer frågan har varit med och fattat beslutet. Men ärligt tycker de att kåren gjorde fel som sålde sin ena scoutsnipa, och troligen gör sig av med den andra med.
– På något sätt tycker jag att de hör samman med sjöscouterna, säger Stefan Hansson.  
 
Örjan Hellqvist håller med med, men tycker samtidigt att det är ett moget beslut när styrelsen kommit till insikt att tiden och egagemanget inte räcker till för att vårda träbåtarna.
– Då är det bättre att lämna över till sådana som kan och vill, anser Örjan. Är de intresserade om även Blå Jungfrun blir till salu?
– Ja, svarar Örjan. Betänketiden är obefintlig. Skrattet unisont.
– Det är självklart att man tar över henne med, säger Örjan.

 

Vad gör man på SjöLU?

Det är en barnlek att lära sig båtvett och navigering. Eller borde vara det. Att trist mässande kan ersättas med lekfullt lärande visades under SjöLU, kursen för sjöledare, under en ljuvlig septemberhelg i Stockholms skärgård. Kursens häftigaste upplevelse kom dock utanför kursschemat – en levande säl som guppade i vattnet.

Mörkret hade redan sänkt sig över Bullandö marina norr om Stockholm när våra tre segelbåtar stävade för motor mot
Vindalsö, scouternas egen ö. Fyrarna blinkade konstant i månskenet, och fyrnavigering var också syftet med utresan. En stunds förvirring uppstod
dock eftersom ett fyrpar bytt karaktär, och det framgick inte av de ålderstigna och aldrig rättade sjökorten.
Tanken med sjölu är att verka som inspiratör, men även sprida tips och erfarenheter för att förnya scoutingen till sjöss.
Omgående slussades vi därför ut i skogen, där färgade glaslyktor med värmeljus fick agera lanternor i olika kombinationer. Det är ett billigt och roligt
sätt att lära ut lanternornas betydelse, som alternativ till att traggla färgpluttar i en bok eller på svarta tavlan. Kursen innehöll många sådana
praktiska tips, där teori förvandlats till något handfast och mer lättbegripligt.

Ett större sjökort i tyg med olika sorters båtar kan exempelvis användas för att lära ut väjningsregler. Med flyttbara
segel blir vinden tydligare, och den som vill kan använda fön, dammsugare eller byggfläkt för att ”vinden” riktigt ska kännas. Med ett kretskort
och enklare teknik kan fyrkaraktärer skapas för en billig penning. De kan användas till en annorlunda nattspårning. Och naturligtvis fick vi segla
och lära oss tips om hur seglingen kan än att bara låta sig blåsas fram av vinden.

Sjölu har blivit en kortare kurs, och det gör att en del har prioriterats bort. Bland annat får kursdeltagarna
inte längre laga sin mat, men vår helpension var knappast något vi beklagade. Nu kunde vi helhjärtat ägna åt oss kursen, även om det kan vara en vits
att prova på matlagning på båt. Det komprimerade schemat gjorde att det fanns få stunder för att ta del av andra sjöscouters erfarenheter,
inte bara kursledarnas. Kontakter har dock knutits med en sjöscoutkår i Eskilstuna för eventuellt samarbete, och bagaget består även av några tips
om andra kårer i någorlunda närhet och av lämplig storlek.

Båtarna blev vårt hem under kursen, men onekligen var komforten olika. I grannbåten hävdade en ung kvinna,
till vår besättnings stora förvåning, att hon somnat till ett romantiskt kluckande. Vi i vår Albin Express var bara medvetna om den ostliga vinden
som drev oss mot bryggan om och om igen . Vår vaggsång bestod av gnisslande fendrar och en oupphörligt fladdrande vimpel. Småtimmarnas vindomslag ökade
på sjögången. Man fick i alla fall vara glad att ingen snarkade – den natten.