På en våg av nostalgi


Foto: Maria Ivarsson m.fl.  Made with Slideshow Embed Tool 

Efter över femtio års lång och trogen tjänst i jönköpings Sjöscoutkår har scoutsnipan ”Vita frun” pensionerats som skolbåt. Hon kommer dock att hamna i goda händer. Ett gäng före detta sjöscouter har köpt båten och beslutat sig för att rusta upp henne i originalskick igen.  

Träbåtar blir allt mer ovanliga inom sjöscoutkårerna, bara ett fåtal scoutsnipor finns kvar.
– Alla har gjort sig av med träbåtarna för att det är så mycket arbete, säger Stefan Hansson, en av de tre forna scouter som tagit på sig uppgiften att föra träbåtsarvet vidare.  

Kvällen har just gjort entré och Vättern har stillat sig till ro. Sydosten viskar svagt om en lugn seglats för juniorscouterna i Jönköpings sjöscoutkår. Ledarna fördelar besättningarna medan flytvästarna justeras. När seglen sakta
fylls ligger Blå Jungfrun, scoutsnipa 34, kvar i hamnen. Ett unisont nej från juniorscouterna gör att hon inte blir löst från sin förtöjning.
 Örjan Hellqvist och Erik Grune  

I Domsand sex sjömil bort ligger Vita Frun, scoutsnipa 4. Den här sommaren har hon räddats från snipaskjulets inre, glömskans kyrkogård. Nostalgin är drivkraften för de tre männen på bryggan. De tillhör olika scoutgenerationer, men binds samman av minnen om forna seglatser och frusna fingrar runt en sandpapperskloss kylslagna vårrustningsdagar.
– Det är så att det klappar ett sjöscouthjärta, och det är vi inte ensamma om. Sniporna är grunden i sjöscoutkåren, de har varit ryggraden i sjöscouterna under alla dessa år, säger Örjan Hellqvist.  

Erik Grune öser snipan i sällskap med sonen Hampus. Rutinen finns där. De som såg sjösättningen hävdar bestämt att det var en som styrde, en som rodde och två som öste. Efter hand var de tre som slet med öskaren, medan Vätterns bruna vatten strömmade in genom de upptorkade friborden. Nu har sprickorna svällt igen, båten är riggad och premiärturen gjord. I vinter ska Vita Frun gås igenom och en renoveringsplan tas fram. Någon gång på 80-talet gjordes en stor upprustning av de båda båtarna. Knäckta spant byttes, det dukade fördäcket ersattes av ett nåtat däck av oregon pine. Nu har Vita Frun blivit lätt bedagad igen.
– Men det är ek, och det ger sig inte i första taget. Titta på Vasaskeppet, säger Örjan Hellqvist.

 Stefan Hansson

Dagens Vita Frun har Bermudarigg med fock, storsegel och bom. I original hade hon spririgg med toppsegel. Om hon kommer att återfå den är oklart, det ligger tvekan i svaret. En spririgg är mer svårseglad eftersom seglen släpper vind mycket lättare. Och varje sjöman vet att segla, det är som att stå i duschen och riva sönder tusenlappar.
– Det kostar en slant med segel, konstaterar Stefan Hansson. En ny mast måste också finansieras eftersom det är osäkert om den ursprungliga finns kvar. Tycker de egentligen att sjöscouterna gör rätt, som säljer sitt träbåtsarv?
Svaret kräver sin diplomati, det inser de, särskilt som den som ställer frågan har varit med och fattat beslutet. Men ärligt tycker de att kåren gjorde fel som sålde sin ena scoutsnipa, och troligen gör sig av med den andra med.
– På något sätt tycker jag att de hör samman med sjöscouterna, säger Stefan Hansson.  
 
Örjan Hellqvist håller med med, men tycker samtidigt att det är ett moget beslut när styrelsen kommit till insikt att tiden och egagemanget inte räcker till för att vårda träbåtarna.
– Då är det bättre att lämna över till sådana som kan och vill, anser Örjan. Är de intresserade om även Blå Jungfrun blir till salu?
– Ja, svarar Örjan. Betänketiden är obefintlig. Skrattet unisont.
– Det är självklart att man tar över henne med, säger Örjan.