Klicka för att förstora

Jönköpings-Posten 2012-08-30:

Sjöscouterna i Jönköping var på väg att dö ut. Skepparföreningen funderade på att lägga ner. Då dök Carl Fredriksen upp som en räddande ängel och lyckades blåsa liv i föreningarna igen.

Det blåser kraftigt och vågorna på Vättern går höga. Båtarnas vita segel fylls av vind och de glider fram på vattnet. Det är ”prova på dagar” hos Sjöscouterna. Tanken är att nya barn och ungdomar ska få upp ögonen för tjusningen med att segla. På stranden utanför Skeppargården står föreningens ordförande Carl Fredriksen och betraktar förtjust skådespelet.

– Visst är det fantastiskt! Utbrister han och ett nöjt leende sprider sig över hela hans ansikte. FÖRSTA GÅNGEN han själv kom hit var när hans äldsta dotter ville prova på det där med segling. Carl, eller Calle som han oftast kallas, hängde på och tyckte det var riktigt kul.

– Själv hade jag längtat efter att få segla hela mitt liv, men aldrig fått möjligheten tidigare, säger han. Som barn hörde han ofta berättelsen om sin farfarsfar som varit redare i Norge. Själv växte han upp i USA, med en norsk pappa och en svensk mamma. När Calle var åtta år dog hans pappa. Mamman längtade hem till Sverige och tog sina två barn med sig och flyttade dit, närmare bestämt till Skåne.

– Jag kunde inte ett ord svenska när jag kom hit och min lärare kunde ingen engelska,

berättar han. RÄDDNINGEN BLEV en klasskamrat som kommit från Australien året innan och kunde både engelska och svenska. Redan då var Calle sugen på att få segla. Men i Lund, där han bodde, fanns bara en liten damm, likt fågeldammen i Jönköpings stadspark, så det blev ingenting med det.

Först i vuxen ålder, när han själv var pappa, öppnades alltså möjligheten. Familjen Fredriksen var nyinflyttad i Jönköping och Calle trodde verkligen inte att de skulle bli kvar här.

– VI TYCKTE HÄR var tråkigt och religöst. Och det var kallt och blåsigt vid Vättern. Men Jönköping har ju ändrat sig och utvecklats, mycket tack vare högskolan, säger han. Familjen blev kvar, framförallt för att barnen rotade sig här. Äldsta dottern gick med i sjöscouterna och pappa Calle följde alltså med.

– Har man ungar så ska man in och hjälpa till och stötta klubben. Det behövs alltid vuxna inom föreningslivet, säger han.

RYKTET SÄGER att Calle gjort långt mer än bara stöttat lite. Enligt tips till tidningen är det han som lyckats blåsa liv i Jönköpings sjöscoutförening, som varit utdöende.

– Tja, det kan nog ligga något i det, kommenterar han lugnt. Det var inte mycket liv i föreningen när jag började här. Tillsammans med en annan kille började han titta på föreningens styrkor, byggde upp ett kontaktnät runtomkring och undersökte vad de kunde tillföra. Medlemsantalet var nere på fem när det var som lägst. Nu är de närmre 40 medlemmar.

EN DAG NÄR Calle varit nere vid föreningens båtförråd stötte han ihop med några gubbar från Skepparföreningen, som visade sig ha sin lokal precis intill. Medelåldern i den föreningen låg någonstans mellan 75 och 80. De hade en lokal, men inga aktiviteter och funderade på att lägga ner. Sjöscouterna å sin sida hade aktiviteter, men ingen lokal. Bägge höll på med båtar. Så kom det sig att föreningarna började samarbeta. Med tiden har de två föreningarna vuxit ihop allt mer.

– Ensam gör man ingenting. Jag hade en vision om vad man skulle kunna göra och jag fick med mig de andra på den, säger Calle. Nyare båtar och utrustning var en del i det hela. Dessutom fick Calle äntligen lära sig segla! Han tog sitt förarbevis ihop med barnen i klubben.

Skepparexamen har han också hunnit avlägga och det har blivit många timmar ute på Vätterns vågor under åren. Men han älskar inte bara själva båtlivet. Nej, minst lika förtjust är han i föreningsengagemanget. Från början hade han tänkt vara engagerad under tre år. Nu har han varit ordförande i över tio år. – JAG HAR STÄNDIGT sett nya utmaningar, säger han.

Äldsta dottern är vuxen och studerar nu i Skottland, så hon har lämnat föreningen. Hennes syskon föredrar friidrott framför segling. Men Calle har blivit kvar.

– Jag tycker det är så skoj att se hur ungarna utvecklas som människor genom åren. Det blir något av de här småttingarna, säger han. De äldsta medlemmarna i sjöscouterna började som små. Då kunde de inte segla alls. Nu har de både förarbevis och kustskepparexamen och fungerar som ledare för de yngsta. Att få se den utvecklingen är lön nog för allt arbete Calle har lagt ner i föreningarna under åren.